Våte historier - wetstories.ueuo.com

Mail meg:

Kusiner av iagorah@hotmail.com

Sommarvärmen hade äntligen kommit. Precis i rätt ögonblick. Elin var på väg från sitt trånga studentrum för att enligt den årliga traditionen spendera ett par veckor med sina kusiner på hennes morföräldrars gård. Detta hade hon gjort varje år så länge hon kunde komma ihåg, och dessa veckor värderade hon högre än årets alla andra. Hon hade två kusiner som var ungefär i hennes egen ålder - Johan som var 19 och Susanne som var 22. Själv hade hon just fyllt 20. Dessutom hade hon tre kusiner till - Michaela, Jenny och Linda, som var 11, 10 respektive 8 år.

Johan och Susanne ansåg sig ha blivit för stora för evenemanget nuförtiden, så de senaste tre åren hade Elin varit själv med de små kusinerna. Det gjorde inte så mycket, eftersom de äldre kusinerna hade mycket mindre gemensamt nu än vad de hade som små. Elin njöt av att komma dit och släppa allt vad studentliv, fester, tentor och CSN hette, för att bara njuta av sommaren med enkla sysselsättningar som att sola, bada och leka med barnen, på regniga kvällar sitta i köket med kopp te och spela kort med Mormor och Morfar, med det muntra sprakandet från vedspisen som bakgrundsljud.

Efter att ha bytt tåg en gång, för att senare byta till buss och åka ett par mil var hon framme vid vägskälet där hon skulle av. Morfar och barnen mötte henne, och efter en hel del kramande och under muntert småprat gick de längs den några hundra meter långa grusvägen till gården.

Elin låg och läste i en solstol, och det enda som hördes var fågelkvitter och surrandet från några humlor som sysselsatte sig med klöverblommorna på gräsmattan. Plötsligt satte hon sig upp. Det var FÖR tyst. Mormor hade åkt in till samhället för att handla, och morfar tog sig en eftermiddagslur, så det var hennes uppdrag att hålla ett öga på barnen. När hon lade sig att läsa höll de på att öva sig på att hjula, och diverse glada små utrop hördes lite då och då. Men nu var det alldeles tyst.

Plötsligt hördes skrik från den lilla gäststugan där barnen bodde. Med hjärtat i halsgropen slängde hon ifrån sig boken och sprang dit. När hon slet upp dörren och rusade in fick hon se Michaela och Linda som låg och skrek i sina sängar, iförda endast trosor. Jenny stod vid ett bord och rörde i en leksakskastrull. När de fick syn på Elin skyndade sig Michaela och Linda att dra upp sina täcken till halsen.

"Vad håller ni på med egentligen? Jag trodde att det hade hänt något", sa Elin anfått. Barnen såg på varandra utan att säga något.

"Vi lekte bara", svarade Michaela till sist. Elin noterade att barnens ögon drogs mot en plastförpackning under bordet. Det var hennes bindor.

"Jahaaa. Leker ni Mamma, Pappa, Barn?", sa Elin med ett skratt. På hennes tid gick det alldeles utmärkt att leka utan tillbehör, men hon måste ju erkänna för sig själv att det var ganska fyndigt av dem att använda hennes bindor.

"Nä, vi leker att Michaela och jag är bäbisar, och att Jenny är vår Mamma. Ingen pappa, för vi är flickor allihop", svarade Linda viktigt.

"OK, då förstår jag", svarade Elin roat, "men hörni, de där bindorna är mina, och de får ni inte gå och ta hursomhelst."

"Vi har inte tagit av dem", svarade Michaela snabbt.

"Åjo, det har ni nog. Varför fick ni annars så bråttom att dra på er täckena?", sa Elin, och ryckte bort deras täcken.

"Jag brukade också leka Mamma, Pappa, Barn när jag var i er ålder, men kom aldrig på idén att använda bindor. Nåja, ni kan ju ha kvar de ni har på er - men resten tar jag tillbaka. Du kan väl få få den här, om ni vill turas om att vara bäbisar". Hon räckte en binda till Jenny.

"Snälla, låt bli att skrika sådär igen om det inte är något allvarligt som hänt". Hon gick mot dörren.

"Elin?". Det var Jenny som hejdade henne. "Snälla, säg inget till Mormor och Morfar". De andra instämde.

Elin log. "Nejdå, det här kan vi ha som vår lilla hemlis"

Några dagar senare fick Elin vara barnvakt igen. Mormor och Morfar skulle åka iväg över dagen för att hälsa på en bekant som ramlat och brutit lårbenshalsen.

På förmiddagen tog de en skogspromenad och plockade smultron som de trädde på strån. En lång stund stannade de vid en bäck, där de släppte blad, pinnar och barkbitar som de med stor förtjusning följde en bit på vägen. Det var inte bara barnen som hade roligt - Elin hade minst lika kul. Det var bra att ta hand om barn, för då hade man en bra ursäkt att göra barnsliga saker.

När det började bli dags att gå hem för att äta lunch styrde de stegen ut ur skogen, mot en mack som låg några kilometer ifrån Morföräldrarnas hus. Där skulle de köpa glass, för pengar som de fått av Mormor för detta ändamål. Det skulle inte bli någon stor omväg. När Elin frågade vad de tänkte köpa för sorts glass frågade barnen om de inte kunde få köpa blöjor istället.

"Va?", svarade Elin, "Varför då?"

"För att leka med, såklart. Riktiga blöjor är bättre, dina var så små", sa Jenny.

"Det var inte blöjor jag hade", svarade Elin, "men strunt samma. Jag vet inte om det är så bra. Dessutom räcker nog inte pengarna till det. Köp glass istället, och sen går vi hem och äter pannkakor!"

Barnen verkade besvikna och pratade inte lika mycket på vägen till macken. En hel del av stämningen hade försvunnit. Tydligen var det viktigt för dem - de var ju beredda att avstå från glass till och med.

På macken fick Elin syn på mindre paket med blöjor. Hon plockade ned det med de största blöjorna. Barnen lyste upp. Hon skakade på huvudet.

"Vill ni ha nappar också?", frågade hon, och de nickade ivrigt.

"Så, det får räcka. Spring och plocka varsin Piggelin åt oss. Jag betalar en del av det här med egna pengar, men nog ska vi väl i alla fall ha varsin glass."

På vägen hem var stämningen hög igen. Elin blev meddragen i barnens ohämmade entusiasm och livslust, och de skrattade så de kiknade åt de mest löjliga och enkla saker.

"Ja, då sätter jag igång med pankakorna, då", sa Elin när de kommit fram. "Det dröjer ett litet tag innan det är klart, så ni hinner leka lite innan. Vems tur är det att vara mamma?"

"Din!", ropade barnen med en mun. "Neeej, jag måste laga mat", svarade Elin.

"Jamen det är ju perfekt", sa Michaela, "kan du inte leka mamma. Snäälla".

"Okej, då. Spring iväg nu flickor, så går mamma och lagar mat", sa Elin.

"Men du måste ju sätta på oss blöjorna, så att vi inte kissar på oss", sa Linda.

"Jaja. Lägg dig på golvet då. Här får du en napp", sa Elin och tryckte in en i munnen på Linda, som genast började suga. Hon satte på en blöja, och det såg ju riktigt gulligt ut! Hon vek upp den och fäste tejpen. "Sådärja! Du behöver inga byxor, det är ju ändå så varmt."

Hon upprepade proceduren med de andra. "Vilka söta små bäbisar ni blev!" Hon vek ihop deras kläder. "Ut och lek nu, mina små barn, så ropar jag när maten är klar!"

Medan hon lagade mat tittade hon på dem genom fönstret, där de kröp omkring på knä. De verkade ha väldigt roligt, och hon kände sig nöjd att hon gått med på att köpa blöjorna, trots att hon varit tveksam. Det var väl inget fel med det, när de nu hade så kul.

När hon ropade kom de inkrypande genom dörren. "OK, sätt er så ska mamma sätta på er varsin haklapp, så ni inte spiller på T-shirtarna". Hon tog fram tre plastkassar, som hon satte fast som haklappar genom att stoppa ned änden av dem innanför tröjorna.

Därefter la hon pannkakor, grädde och sylt på deras tallrikar, och matade dem. I början gapade de lydigt, men efter en stund kom de på att det var lustigt att vifta med huvudet just som skeden kom fram till munnen. När måltiden var över hade de grädde och sylt jämnt utspritt i hela ansiktet. De hade haft jättekul allesammans - även Elin, trots att hon inte hunnit äta något själv.

"Nu är det min tur att vara mamma", sa Michaela plötsligt. "Jag ska ge dig mat, Elin, men först måste du ha en blöja, så det inte händer en olycka."

"JAG?", sa Elin shockat. Nu började det spåra ur, om det inte gjort det redan på macken. Men samtidigt kände hon en pirrande känsla i hela kroppen. Det var frestande. Alldeles för frestande.

"Okej", sa hon och reste sig från bordet.

"Lägg dig på golvet", kommenderade Michaela.

Barnen hjälptes åt att dra av hennes jeans och trosor.

"Men du är ju alldeles hårig!", utbrast Linda. De studerade henne intresserat.

"Ja, det blir så när man blir äldre", svarade Elin. Herregud, vad hade hon gett sig in på? Det var ju helt sjukt. Nåja, nu var ju skadan redan skedd.

Hon lyfte på stjärten och de förde in en blöja under henne, som de sedan vek upp och tejpade fast, på samma vis som de sett Elin göra med dem, även om de fick krångla lite för att få den att räcka runt. Vilken härlig känsla! Alla hennes tvivel blåstes bort. Hon gick och satte sig på sin plats, medan Michaela satte på henne en plastkasse-haklapp.

Snart var Elin minst lika kletig i ansiktet som de andra. Det här var ju jättekul! De turades om att torka av varandra med en bit blött papper, och sedan lekte de bäbisar allihop.

Plötsligt fick Elin syn på att Jennys blöja blivit gul.

"Nämen Jenny! Har du kissat i blöjan? Nu går det väl lite för långt - ni är ju inga bäbisar på riktigt!"

"Joo, idag är vi det," sa Michaela, och en gul fläck spred sig på hennes blöja också. Linda var inte sen att följa efter. Elin började gapskratta och efter en liten stund noterade barnen samma färgskiftning på hennes blöja. "Kom så går vi ut och gräver i sandhögen vid garaget", ropade hon glatt och sprang ut.